Syre

Precis som på land är syre livsviktigt för livet i havet. Genom att mäta mängden syre i havsvatten kan man påvisa och observera biologiska processer i kust- och havsområden samt orsaker och konsekvenser till dessa. Syrehalten i vattnet kan användas som ett hjälpmedel vid bedömning av miljötillstånd i våra hav.

Ytvattnet i havet har oftast mer än tillräckligt med syre, då vattnet utbyter syrgas med atmosfären, eller syre bildas via fotosyntes av alger som har tillgång till solljus. Djupare ner i havet, så förbrukas syret av biologisk aktivitet. Närmare botten, har mängden syre blivit begränsad, och kan bara tillföras genom omblandning av vattenmassan, exempelvis med hjälp av vindar eller med av nytt syrerikt vatten från ett närliggande område.  

Det syre som faktiskt finns kvar i bottenvattnet förbrukas när organiskt material, som döda plankton eller material från land sjunker till botten och bryts ner. Om området inte har ett kontinuerligt utbyte av bottenvattnet med mer syresatt vatten finns det en risk att syrebrist uppstår, vilket kan leda till stora konsekvenser för marina livsmiljöer och den biologiska mångfalden.

I svenska hav är syrehalten i bottenvattnet ofta säsongsberoende. Som lägst är syrehalten vanligtvis under augusti-september efter sommarens biologiska aktivitet och ofta lugnare väder som inte blandar ner syresatt vatten djupare ner i havet.

Vid syrgashalter runt 2 ml/L flyr de arter som kan, men redan vid halter under 4 ml/L påverkas känsliga arter. Halterna runtom i Sveriges vatten spänner från runt 8 ml/L i gott syresatt ytvatten, till total syrebrist på botten av Östersjön.

Hur väl syre löser sig i vatten påverkas av vattnets temperatur och salthalt. Ju varmare och saltare vatten, desto lägre blir lösligheten för syre. Så kallad syremättnad är ett sätt att ange hur mycket syre som är löst i vattnet jämfört med mängden som faktiskt skulle kunna lösa sig i vattenmassan. Syremättnad anges i procent och räknas fram.

Så analyseras syre

Inom oceanografi är den så kallade Winklermetoden vanlig när man analyserar syre på laboratorium.

Man tillsätter två reagenser (mangansulfat och alkalisk jodazid) till ett vattenprov, som binder syret i provet och bildar en fällning.

Fällningen får sjunka till botten av provflaskan, innan den löses upp med svavelsyra. Provet titreras sedan med natriumtiosulfat, tills lösningen har blivit helt genomskinlig. Med hjälp av en elektrod mäts det potentiometriska omslag som sker i provet när den tillsatta mängden tiosulfat motsvarar mängden löst syrgas som finns i provet.

Syrgashalten kan sedan beräknas med hjälp av provflaskans volym och den tillsatta mängden tiosulfat vid omslaget. Titreringen görs automatiskt och ett datorprogram märker ut omslagspunkten och gör beräkningen av syremängden i provet.

Eftersom man vet provflaskans volym och mängden tiosulfat som tillsatts kan man beräkna syrgashalten i provet. Titreringen görs automatiskt och ett datorprogram märker ut omslagspunkten och gör beräkningen av syremängden i provet.

Winkler-metoden härstammar från slutet av 1800-talet och är väl beprövad. Eftersom metoden genomgått få förändringar sedan dess och är den metod som fortfarande huvudsakligen används för att mäta halten syrgas i havsvatten är det möjligt att jämföra dagens mätvärden med analyser som gjordes för över hundra år sedan. Metoden är så pass bra och säker att den används för att kalibrera moderna mätsonder tex på CTD-er och bojar.

Läs den senaste rapporten om syresituationen i Östersjön

Läs faktabladet om syreförhållanden i svenska hav (pdf) Pdf, 690.8 kB. (Pdf, 690.8 kB)

Andra mätplattformar

Syrgashalten i havsvatten kan också mätas med speciella sensorer som är placerade på så kallade CTD-er och ferryboxar. Dessa instrument mäter syrgashalten kontinuerligt, vilket gör att man kan få profiler på mätvärden genom en vattenmassa från ytan till botten eller längs ett tvärsnitt genom ett område.