Humus – färgar havet brunt

Inom marin kemi används humus som ett samlingsbegrepp för en grupp svårnedbrytbara, komplexa organiska molekyler. Gemensamt för dem är att de färgar vattnet gult eller brunt, absorberar UV-ljus och ger en fluorescens vid 400-500 nm. Liknande samlingsbegrepp är gulämne, FOM (Fluorescent Organic Matter) och CDOM (Coloured Dissolved Organic Matter), men teknikerna för att mäta dem skiljer sig åt.

Humusämnen är nedbrytningsprodukter från organiskt material i jord, i sjöar och hav. Den största delen humus i havet kommer från avrinning från land. Högst halter i haven runt Sverige finner man i Bottenviken (uppemot 30 µg/L), och halterna minskar successivt från Bottenhavet och Östersjön (runt 10 µg/L) till Västerhavet (5 µg/L och lägre). Eftersom mycket av påverkan kommer från land är halterna högre nära land än i utsjön.

Halterna av humus varierar under året. Lägst halter uppmäts under sommaren och en successiv ökning sker under höst och vinter med högst nivåer under våren.

Vattnets färg påverkar ljustillgången för växtplanktonen i vattenmassan och påverkar därmed förutsättningarna för primärproduktionen. Hög förekomst av humusämnen leder till en ”brunifiering” av vattenmassan och kan, genom att missgynna växtplankton, rubba basen för ekosystemets näringsväv genom minskad primärproduktion.

Så analyseras humus

Vattenproverna mäts obehandlade och förvaras mörkt mellan provtagning och analys. Analysen görs med en fluorometer som belyser provet med ljus av våglängden 350 nm. Provet fluorescerar då med ljus av längre våglängd (450 nm) som registreras av instrumentets detektor.

Instrumentet är kalibrerat mot en standardlösning av kininsulfat (som har egenskaper liknande de hos humus vad gäller fluorescens) och med hjälp av ett datorprogram kan provets innehåll av humus beräknas. Enheten är µg kininsulfat/L.