Salinitet

Längs kusten runt Sverige finns en tydlig salthaltsgradient, från nästan helt sött vatten i norra Bottenviken via bräckt vatten i Östersjön till nära oceaniskt vatten med hög salthalt i Skagerrak. 

Samma fenomen med ökande salthalt kan också finnas från kust mot hav, framför allt där vattendrag med stora utflöden av sötvatten mynnar i havet. Vattenmassan kan också vara skiktad i djupled med sötare vatten vid ytan och saltare vatten vid botten, ofta med ett språngskikt som en tydlig gräns mellan skikten.

Som referens för salinitet används enligt Practical Salinity Scale of 1978 (PSS78) konduktiviteten vid en bestämd temperatur för en KCl-lösning av en bestämd koncentration. Saliniteten S för ett prov beräknas utifrån kvoten mellan provets och referenslösningens konduktivitet. Eftersom PSS78 på det sättet utgår från en kvot mellan två konduktiviteter används ingen enhet.

Sötvatten har en salthalt under 0,5, bräckt vatten mellan 0,5-30 och saltvatten över 30. Salterna i vattnet utgörs framför allt av natriumklorid (koksalt, NaCl), men även av mindre mängder svavel, magnesium, kalcium, kalium samt spårämnen (metaller). Salthalten i Västerhavet (Skagerrak och Kattegatt) är vanligen mellan 25-35 både vid yta och botten. Öresund och Bälten är en gränszon där salthalten i ytvattnet ofta varierar mellan 10-20 medan den under språngskiktet kan vara uppemot 30. I Östersjön har ytvattnet en salinitet på omkring 7 och bottenvattnet mellan 10-15. I Bottenhavet och Bottenviken är salthalten vanligen mellan 2-6.

Temperatur och salthalt utgör de grundläggande fysiska förutsättningarna för förekomsten av marina växt- och djurgrupper och avgör vilka arter som klarar av att leva var. De är viktiga för att följa skiktningen av vattenmassan som påverkar ytskiktets djup och därmed ljusexponeringen för växtplankton. Salinitetsdata bidrar också till att definiera och spåra ursprung av olika vattenmassor och till att följa trender över tid och effekter av klimatförändringar.

Så analyseras salinitet

Vattenprover tappas upp i täta flaskor och får tempereras på lab före analys. Provets konduktivitet mäts i en salinometer och med hjälp av ett datorprogram relateras den till en standard med mycket noggrant bestämd salthalt. Resultatet blir exakta mätningar med en mätosäkerhet på någon hundradels enhet.

För att få en grov uppskattning av salthalt kan man använda en handhållen refraktometer som ger salthalten direkt från en droppe vatten.

Andra mätplattformar

Salinitet kan mätas direkt i vattenmassan genom att man kopplar på sensorer för konduktivitet på CTD-er, ferryboxar eller bojar. Instrumenten är inte lika noggranna som en lab-salinometer, men gör att data kan samlas in med hög frekvens och med hög rumslig täckning. Ofta omarbetas data för att ge exempelvis ett medelvärde över en tio minuters mätperiod varje timme från bojar eller ett medelvärde för varje halvmeters djup från en CTD-profil.-