Ytvattenströmmar

Med ytvatten och ytvattenströmmar menas strömmande vatten i de översta metrarna ned till språngskiktet som kan vara antingen ett varierande temperatursprångskikt eller ett mera permanent saltsprångskikt.

Skiktet kan vara upp till 80 m djupt. När vinden blåser över en havsyta bildas dels vågor dels en ytvattenström. Ytvattenströmmen påverkas av jordrotationen vilket leder till att nettoströmmen rör sig 45 grader till höger om vindriktningen.

Östersjön

Vattendragens sötvatten som rinner ut i havet rör sig som ett tunt skikt över saltvattnet och vrider mot höger på grund av jordrotationen. Sötvattnet blandas efterhand med havsvattnet. Det ger en storskalig långsam kustström söderut längs svenska kusten.

Under sommaren är denna ström som svagast på grund av liten tillrinning från vattendragen. På öppet hav är vinden och vattenståndsändringar främsta orsaken till strömmar som därmed också blir oregelbundna.

På satellitbilder över algblomningar ser man ofta de oregelbundna mönster och virvlar som förekommer i havsytan. Strömmarna blir kraftigast i sunden dvs. Norra Kvarken, Ålands hav, Kalmarsund, Öresund och Bälten. Öresund och Bälten har de kraftigaste strömmarna eftersom mest vatten skall igenom här. 

Västerhavet

Västerhavet, främst Skagerrak har flera regelbundna och permanenta strömsystem. Den Baltiska strömmen som är utströmmande Östersjövatten rinner längs svenska västkusten på grund av jordrotationen.

I Bohuslän förstärks den nordgående strömmen av Jutska strömmen som går längs Danmarks västkust och kommer via Skagen mot den svenska kusten. Den Jutska strömmen har saltare vatten vilket gör att denna strömmar under Baltiska strömmen. I Bohuslän har vi också de starkaste tidvattenströmmarna som är påtagliga, särskilt på ställen som Malö strömmar, norr om Orust. Här bildas starka strömmar då tidvattnet ska passera genom trånga sund.

Mätningar av strömmar

Strömmar i havet mäts med ett slags ekolod som kallas ADCP (Acoustic Current Doppler Profiler). Instrumentet kan sitta monterat på en stationär rigg på botten eller på skrovet på ett fartyg, som då mäter ström under färd.

Normalt sett är styrkan på strömmar i öppet hav i svenska vatten upp till 0,5 m/s. Vid ihållande kraftig vind kan styrkan på ytströmmar tillfälligt öka till cirka 1 m/s. Vid områden där bottentopografin grundar upp, som till exempel kanaler eller sund, kan det förekomma starkare strömmar. I Öresund uppmäts ofta strömmar över 1 m/s.