22°-halo och 46°-halo

Ett av de vanligaste halofenomenen är en ring på ett vinkelavstånd från solen på 22°. Vissa gånger är 22°-halon mycket tydlig. Andra gånger krävs det att man vet var man ska leta för att skönja fragment av 22°-halon. Ett ovanligare halofenomen är 46°-halon. Den är svagare än 22°-halon och ligger på ett vinkelavstånd av 46° från solen. Vid halospaning är det viktigt att med handen eller på annat sätt skärma av det direkta solljuset så att inte ögonen skadas.

22°-halon är enligt många observationer den vanligaste halokomponenten, men det är inte alltid hela ringen syns.

Den bildas i iskristaller med slumpartad orientering. Färgen är smutsgul till rödaktig. Radien från solen är 22° och den har ofta en skarp inre kant mot solen. Däremot är den yttre begränsningen oskarp och diffus.

I många fall är området innanför ringen märkbart mörkare än himlen utanför ringen. Molnen som ger upphov till halon är oftast cirrostratus, men även andra molnslag som innehåller iskristaller kan ge upphov till halofenomen.

Halo kring månen

Man kan ibland iaktta 22°-halon även kring fullmånen. Eftersom man inte blir lika bländad av månljuset som av solljuset kan en halo kring månen vara lättare att upptäcka.

46°-halo och supralaterala bågar

46°-halon är en ring som ligger på ett vinkelavstånd av 46° från solen. Den är betydligt ovanligare och svagare än 22°-halon.

Om man ser fragment av ljusstarka, regnbågsfärgade bågar på ett vinkelavstånd av omkring 46° från solen, så behöver det inte vara 46°-halon utan snarare så kallade supralaterala bågar. Om det är mitt på dagen sommartid så är det dock alltid en 46°-halo eftersom supralaterala bågar inte kan förekomma vid solhöjd över 32°.