Molnklassificering

Molnhimlens utseende förändras ständigt och kan ibland förefalla kaotiskt. Inom meteorologin finns det ett system för att klassificera molnen som här presenteras mycket kort.

Den världsmeteorologiska organisationen WMO har sedan länge bestämt hur molnen ska klassificeras och rapporteras. Men det tog lång tid att komma fram till det nuvarande systemet. Fundamentet lades av Luke Howard i början av 1800-talet. Men det var först 1896 när den första internationella molnatlasen publicerades som metodiken fick en internationell spridning. 

Det förekom dock brister i klassificeringen och en internationell molnkommission utarbetade en ny internationell molnatlas, som utkom i början av 1930-talet. 

År 1956 utkom en reviderad version som sedan kom att gälla i många år framåt. År 2017 kom en efterlängtad och moderniserad version av den internationella molnatlasen anpassad till webben.

WMOs internationella molnatlas Länk till annan webbplats.

En lista över huvudmolnslagen

Först anges det svenska namnet och inom parantes det latinska (internationellt gångbart) samt den förkortning som brukar användas.

Dessa moln befinner sig i troposfären, från jordytan till lite drygt 10 km höjd. Utöver dessa molnslag finns det ett par som ligger på mycket höga höjder. Det är pärlemormolnen på omkring 20-30 km höjd och de nattlysande molnen på cirka 80 km höjd.

Låga moln

1. Valkmoln (Stratocumulus, Sc)
2. Dimmoln (Stratus, St)

Medelhöga moln

1. Böljemoln (Altocumulus, Ac)
2. Skiktmoln (Altostratus, As)

Höga moln

1. Fjädermoln (Cirrus, Ci)
2. Slöjmoln (Cirrostratus, Cs)
3. Makrillmoln (Cirrocumulus, Cc)

Moln med stor vertikal utsträckning

1. Regn- eller snömoln (Nimbostratus, Ns)
2. Stackmoln (Cumulus, Cu)
3. Åsk- eller bymoln (Cumulonimbus, Cb)

Enligt WMO-klassificeringen finns det alltså tio huvudmolnslag. Därtill kan femton molnarter och ytterligare ett antal varianter anges. Alla molnslag har inte alla arter eller varianter. Men trots allt finns det cirka hundra olika kombinationer som moln kan klassas i. Dessa kombinationer kan dock vara mer eller mindre sannolika.

De ovan listade huvudmolnslagen kan delas in i arter och varianter genom tillägg ur listan nedan. På detta sätt fås en fyllig beskrivning av specifika moln.

Ett exempel på detta ges i bilden nedan såsom Cumulus congestus (Cu con). Fler bilder och exempel på molnslag, arter och varianter återfinns via länkar till respektive huvudmolnslag.

Tillägg som beskriver utseendet och arter till huvudmolnslagen

En del av de här namnen är nyheter i den senaste internationella molnatlasen. Däribland cauda, flumen och murus som är specialformer som hör till mycket intensiva åskmoln (superceller). Dessa har sedan tidigare engelska namn, vilka fortfarande är de flitigast använda.

Övrigt

Huvudmolnslag skrivs alltid med stor bokstav, exempelvis Cumulus, medan art och variant skrivs med liten, exempelvis Cumulus congestus.

En annan liten detalj är att man inte använder den latinska pluralformen utan bara singularformen. Exempel: Trots att himlen är full av Cirrus (fjädermoln) används inte den latinska pluralformen Cirri.

Moln som bildas ur Cumulus kan få tillägget cumulogenitus eller cumulonimbogenitus om de bildats ur Cumulonimbus. För andra modermoln finns liknande tillägg.  

Kondensationsstrimmor (k-strimmor) efter flygplan kan bli liggande kvar på himlen. Ligger de kvar 10 minuter eller längre räknas då som moln och brukar då hänföras till Cirrus. De kan ges tillägget homogenitus eftersom de skapats av mänsklig aktivitet.