Smog

I december 1952 inträffade en svår luftföroreningskatastrof i London. Under en dryg vecka dog cirka 4 000 fler personer än normalt. Ungefär 500 000 ton svaveldioxid fanns i luften över London. Stora mängder stoft gynnade uppkomsten av vad man kallar smog - en sammankoppling av orden smoke (rök) och fog (dimma).

Trafiken är en stor orsak till förhöjda halter av gaser såsom koloxid, svaveldioxid, kväveoxider, kolväten och partikelformade föroreningar. I stora städer kan dessa föroreningar tillsammans med dimma bilda smog. Detta sker när omblandningen av luften är dålig, till exempel vid inversion.

Inversion innebär att luften på en viss höjd är kallare än luften ovanför, och i detta läge kommer luften inte att blandas om. Om inversionen ligger nära markytan fångas bilavgaser och skorstensrök upp under inversionen och blir kvar där.

Fotokemisk smog - Marknära ozon

En annan typ av smog är fotokemisk smog. Kväveoxider och kolväten kan under inverkan av solljuset bilda ozon. Ozonet är livsviktigt för livet på jorden genom att det skyddar mot kortvågig solstrålning, men när ozonet befinner sig nära marken blir det istället hälsofarligt.

Tillsammans med andra luftföroreningar kan detta marknära ozon bilda fotokemisk smog, som kan observeras som en gulbrun färgton i luften över större städer. Svårt drabbade är till exempel Los Angeles, Tokyo och Mexico City, där luften kan stagnera under mycket långa perioder vilket gör att bilavgaserna inte transporteras bort.

I till exempel USA redovisar många stora städer luftföroreningssituationen dag för dag genom ett särskilt luftkvalitetsindex. När det blir för högt varnas personer med svag hälsa för att vistas utomhus.

I Sverige har vi inga nämnvärda problem med smog, även om de meteorologiska förutsättningarna finns.