Varifrån får vattendragen sitt vatten? En historik

Vatten är grunden till liv och därför har människan alltid varit intresserad av att förstå hur det rör sig i naturen och varifrån det kommer. Vad trodde man egentligen förut om vattnets väg?

Sannolikt har människan alltid förstått att nederbörden ger vatten till områden som sedan fyller på närliggande sjöar och vattendrag. På samma sätt måste man förstått att snösmältningen bidrar med vatten till marken och vattendragen. Men förstod man att det räckte till för att fylla upp sjöar och vattendrag?

Flera kända stora tänkare resonerade om vattenbalansen utifrån sina förutsättningar och perspektiv. En tidig uppfattning som går att spåra i litteraturen var att floderna fick sitt vatten från sjöar i bergens innandömen. I sin bok ”Mundus subterraneus” eller ”Den underjordiska världen” som gavs ut 1665 skrev den tyske jesuitmunken och vetenskapsmannen Athanasius Kircher om detta. Han förklarade att vattnet kommer från underjordiska sjöar och att dessa i sin tur, får sitt vatten från havet genom underjordiska floder.

Första vetenskapliga dokumentet om avrinningsområden

År 1674 visade den franske filosofen Pierre Perrault i sin text ”Om källornas ursprung” med mätningar att regnet och snöfallet som faller över Seines tillrinningsområde, gott och väl räcker till för att förse floden med dess vatten. Detta lade grunden för insikten om vattenbalansen för ett avrinningsområde. Det vill säga att nederbörden över ett område antingen lagras tillfälligt, avdunstar eller rinner av. 

Från snösmältning eller regn rinner vatten alltså ned genom marken till grundvattnet eller direkt i sjöar och sedan ut vattendrag via sjöar ned mot havet.

Tidig svensk beskrivning 

I Hydrografiska Byråns första årsbok, kapitel 1 kan läsas: ”Kännedom om Sveriges hydrografi före tiden omkring 1870”. 

Här resoneras om  hur kunskapen om hydrologi kom till Sverige, och de första försöken till beskrivning av vattensystemen görs.

I en av de första svenska litteraturen som ger en mer ingående beskrivning av de svenska sjöarna och vattendragen var Olaus Magnus (f. 1490). Han gav 1539 ut »Carta marina» och ger en kartografisk beskrivning av Norden. Den är inte i närheten av korrekt och som skrivs i SMHIS Årsbok:

Det mest utmärkande draget i det sätt, hvarpå Olaus Magnus af'bildat de svenska flodsystemen, är, att han dels lät sjöarna avfrinna genom ett flertal skilda floder dels dessa sinsemellan stå i förbindelse med hvarandra på många ställen eller förgrena sig genom flera armar. Detta åskådningssätt var ju ett genomgående drag å medeltida kartor, men berodde gifvetvis också åtminstone beträffande sjöarnas aflopp af den ofullständiga kunskap, han hade om de trakter, där de voro belägna. Detta gjorde, att, då han blott ryktesvis hört talas om stora sjöar i det inre af landet, han sammanslog flera sådana till en.

Under 1500-talet utförde Rasmus Ludvigsson en undersökning och förteckning över kronans och adelns gods. Figuren nedan är efter original i Riksarkivet och visar en ritning över sjöar inom Motala ströms område mellan Vättern och Bråviken.