Isförhållanden i Östersjön

De svenska farvattnens stora utsträckning i nord-sydlig riktning medför stora temperaturskillnader och därmed också stora geografiska skillnader i isförhållanden. Även de stora variationerna i vintervädret år från år, påverkar isvinterns svårighet och omfattning.

En isvinter klassificeras utifrån sin maximala isutbredning i hela Östersjöområdet inklusive Kattegatt. Man delar in isvintrarna i lindriga, normala eller svåra, beroende på vilken maximal isutbredning som fastställs varje vinter.

Det som styr istillväxten, och därmed isvinterns svårighet, är väder, vind och temperatur, samt även avkylningen av vattenmassorna under hösten.

En isvinter med normala temperaturförhållanden blir i regel normal vad avser isutbredningen, förutsatt att inga exceptionella förhållanden inträffar.

Det bör emellertid betonas att det inte enbart är medeltemperaturen som påverkar isförhållandena. Vind- och temperatursvängningar kan göra isförhållandena bättre eller sämre än normalt även om medeltemperaturen är normal.

Det kan även finnas sådana variationer att en isvinter som är lindrig i Bottenviken kan kännetecknas som svår i södra Östersjön. Varje isvinter får bedömas med utgångspunkt från det normala för farvattnet ifråga.

Lindriga isvintrar

Vintrar där milt och blåsigt väder dominerar, blir det i regel bara en liten yta av Östersjöområdet som blir islagd. Isen kan tidvis lägga sig, men blåsten river ofta upp den tunna isen och packar ihop den mot kusterna. Långsamt byggs dock den totala isutbredningen upp vart efter som vintern framskrider, och inte sällan bildas det områden med vallar, t ex i norra Bottenviken.

En lindrig isvinter får den maximala isutbredningen inte vara större än 115 000 km2. Det betyder att det som mest blir islagt i större delen av Bottenviken, Norra Kvarken och norra Bottenhavet.  

Normala och svåra isvintrar

För normal isvinter krävs redan under november - december flera sammanhängande perioder med högtrycksbetonat väder i Bottenviken och Bottenhavet, det vill säga svaga vindar och temperaturer under – 10 °C.

Iskanten avancerar då på nyåret söderut och den maximala isutbredningen inträffar oftast i början eller mitten av mars. Vid denna tidpunkt är då hela Bottenviken, Norra Kvarken, större delen av Bottenhavet, Finska viken och Ålands hav täckta av is. Tunn is förekommer då även i kustområdena söderut till Kalmarsund.

Ett år med en svår isvinter krävs ännu längre perioder med stadigvarande kyla, samt gärna ostliga eller nordostliga vindar som underhåller en transport av isen. Isen avancerar då vidare söderut ner över Östersjön, samt lägger sig även i delar av de södra och västra farvattnen.

Gränsen mellan normal och svår isvinter går vid en maximal isutbredning på 230 000 km2.

Extrema förhållanden

Extrema svåra förhållanden skapas vissa vintrar, då större delen av Östersjön blir täckt av is. Till exempel vintern 1986/1987 var en sådan, med en maximal isutbredning av 394 000 km2.

Ett exempel på en mycket mild isvinter är däremot isvintern 2019/2020, då endast 37 000 km2 av Östersjöområdet var täckt av is. Detta är den lägsta noteringen någonsin, sedan åtminstone början av 1900-talet.

Vinden påverkar

Jämte lufttemperaturen påverkar även vinden havsisens utbredning. Vinden skingrar eller packar isen till sjöss och skapar särskilda förhållanden som är av stor betydelse för sjöfarten såsom vallbildning eller ispress mot kuster och hamninlopp.

Långvariga nordostliga eller ostliga vindar, som vintertid i regel medför låga temperaturer, driver den befintliga (och då tillväxande) havsisen in mot svenska ostkusten där det bildas svårforcerade vallområden.

I Bottniska viken är isförhållandena under sådana omständigheter svårare vid den svenska kusten än vid den finska. På den finska sidan kan istället bildas långsträckta och breda råkar. Vid västliga eller sydvästliga vindar lindras däremot isläget vid svenska kusten medan isen packas ihop längre österut.

Däremot medför sydvästliga vindar att befintlig is på Västkusten packas samman till issörja i hamninloppen. Detta är särskilt vanligt under den korta islossningsperioden. För Skagerraks del tillkommer att is från Kattegatt också driver norrut med strömmen och försvårar isläget där.

Skillnader skärgårdsis – is till sjöss

Insjöisen ligger oftast stilla och bildar en jämn isyta när den fryser till. Därmed skapas förutsättningar till att kunna vistas på isen för friluftsliv, fiske och annat.

Detta gäller även till viss del de isar som bildas i skärgårdar och vikar i Östersjön. Framförallt i de norra delarna av Bottniska viken blir det varje vinter en stabil is närmast kusterna som ligger fast och kan användas till friluftsliv och annan sysselsättning. Många vintrar blir fastisen så stabil att vintervägar för trafiken kan öppnas i nordligaste Sveriges skärgårdar.

Isen till sjöss beter sig däremot på ett helt annat sätt. Isen rör sig under inverkan av vindar, strömmar och vattenståndsvariationer och packas samman eller driver isär. Kraftiga vallar kan bildas och även öppna områden med varierande koncentration av drivis. Tunn is kan krossas sönder och packas samman mot den fastare isen och bilda så kallade stampisvallar.