Stormflod under Tjugondedagsstormen januari 1984

De hitintills högsta uppmätta vattenstånden längs Bottenvikens och delar av Bottenhavets kuster inträffade den 13 – 14 januari 1984. Vägar stängdes av och källare översvämmades men konsekvenserna blev relativt begränsade trots rekordhöga vattenstånd och vågor.

Den 13 – 14 januari 1984 steg vattenståndet längs stora delar av Sveriges kust i samband med den så kallade Tjugondedagsstormen och ett efterföljande lågtryck. Längs västkusten registrerades vattenstånd på mellan 100 – 130 centimeter över medelvattenstånd och i stora delar av Östersjön observerades nivåer på mellan 75 – 90 centimeter.

Högst blev vattenståndet längs kusterna i Bottenviken och Bottenhavet med rekordhöga 177 centimeter över medelvattenstånd vid mätstationen utanför Kalix. Även vågorna gick rekordhöga i Östersjön med en maximal våghöjd på nära 13 meter vid vågbojen Almagrundet.

Händelsen var speciell även såtillvida att vattenståndet var högt under mycket lång tid med nivåer över 100 centimeter över medelvattenstånd under mer än två dygn vid Kalix och Ratan i Bottenviken.

Konsekvenser av de höga vattenstånden

De höga vattenstånden medförde främst konsekvenser i norr där nivåerna blev som högst. Vägar, inklusive E4 mellan Kalix och Haparanda stängdes av på grund av översvämningar. Förråd och källare i bostadshus och andra byggnader vattenfylldes och dagvatten kom upp genom avloppen i en del källarlokaler i Norrbotten.

Lägre söderut i Bottniska viken var konsekvenserna mer begränsade men de höga vattenstånden och is som pressades upp på land av den hårda sjön skadade sjöbodar, båthus, båtar och bryggor utefter kusten. Ett område i Furuögrund översvämmades men där fanns mestadels sommarstugor och ingen samhällsviktig verksamhet eller infrastruktur.

De höga vattenstånden orsakade även mindre översvämningar längs Bohuskusten.

Återkomsttid

Östersjön kan liknas vid en balja där nivåerna blir som högst i dess båda ändar när vattnet sätts i gungning. Längs Bottenvikskusten kan vattenstånden bli mycket höga när sydliga vindar över Östersjön pressar vattnet norrut. Så höga nivåer som 177 och 148 centimeter över medelvattenstånd är dock mycket ovanligt vid Kalix respektive Furuögrund.

Hur vanlig eller ovanlig en händelse är kan beskrivas med hjälp av begreppet återkomsttid. Återkomsttid är ett mått på hur ofta naturliga händelser, såsom höga havsvattenstånd, kan förväntas förekomma. Med en händelses återkomsttid menas att händelsen i genomsnitt överskrids en gång under denna tid.

Ett vattenstånd på 177 centimeter över medelvattenstånd har en återkomsttid på över 200 år vid Kalix och är alltså mycket ovanligt. 148 centimeter över medelvattenstånd vid Furuögrund har en återkomsttid på cirka 200 år och inträffar alltså i genomsnitt en gång under en 200-årsperiod.

Högsta vattenstånd under stormen för ett antal stationer utmed drabbad kuststräcka

Beräknad återkomsttid anges för stationer med längre mätdataserier och baseras på sannolikhetsfördelningen Generalized Extreme Value (GEV).

Händelseförloppet

Januari 1984 var en mycket blåsig månad med flera tillfällen med vindstyrkor över 24 m/s och Östersjön hade successivt fyllts på med vatten via Öresund och Bälten. När den så kallade Tjugondedagsstormen drog in med orkanstyrka över Sverige den 13 - 14 januari, tätt följt av ytterligare ett lågtryck strax därefter, steg vattenstånden kraftigt på flera håll.

Det hela började med ett lågtryck utanför amerikanska östkusten som snabbt rörde sig över Atlanten och fördjupades kraftigt. Lågtrycket var som djupast under förmiddagen den 13 januari och låg då mellan Skottland och Sydnorge. Därefter ändrade det bana och passerade över Sydnorge mot norra Ishavet.

Fronterna i samband med ovädret trängde in över Sverige från sydväst och efterföljdes av ytterst kraftig och byig vind. Stormen drabbade södra Sverige under eftermiddagen och kvällen den 13 med mellan 30 och 35 m/s i medelvind och vattenståndet steg längs västkusten med nivåer omkring 100 till upp mot 130 centimeter över medelvattenstånd längs kusterna i Skagerrak och Kattegatt.

Högsta medelvindhastigheter 13 – 14 januari 1984

Strax därefter drog ytterligare ett lågtryck in på en sydligare bana från Nordsjön mot södra Finland. Resultatet blev en flera dygn lång period med kraftiga sydvindar från södra Östersjön och upp mot Bottenviken. De dubbla lågtryckspassagerna ledde dessutom till att lufttrycket var lågt under en förhållandevis lång tid.

Den 13 – 14 januari steg vattenståndet till omkring 75 till 90 centimeter över medelvattenstånd längs hela kuststräckan mellan Klagshamn och Forsmark. Längre norrut blev nivåerna ännu högre med rekordhöga nivåer vid Kalix och Furuögrund på 177 respektive 148 centimeter över medelvattenstånd.

Även vågorna blev rekordhöga i samband med stormen, vid vågbojen Almagrundet i Östersjön uppmättes vågor med en signifikant våghöjd (medelhöjd av den högsta tredjedelen vågor under ett tidsintervall på 10-20 minuter) på omkring 8 meter och en maximal våghöjd på nästan 13 meter.

Höga vattenstånd i Bottenviken

Före januari 1984 hade det aldrig tidigare registrerats vattenstånd över 150 centimeter över medelvattenstånd vid mätstationen i Kalix. Nivåer högre än 140 centimeter över medelvattenstånd har hittills endast uppmätts vid fem tillfällen under Kalix knappt 50 år långa mätserie. Mätdataserien vid Furuögrund är över 100 år lång och här har vattenstånd högre än 140 centimeter över medelvattenstånd endast registrerats vid två tillfällen, 1984 och 2002.

Tankenöt!

En tankenöt värd att notera är dock att längs Bottenvikskusten är landhöjningen så pass stor att medelvattenståndet här har blivit lägre över tid. Vattenståndet relativt land vid Furuögrund var högre under 1917, 1920 och 1962 än det var i januari 1984, trots att höjningen relativt medelvattenståndet var avsevärt lägre vid de tre äldre tillfällena. Det här beror på att det är medelvattenståndet som utgör utgångspunkt för högvattenhändelserna och blir medelvattenståndet lägre, eller högre, så blir också den totala nivån vid en högvattenhändelse motsvarande bit lägre eller högre. Det är också därför som rekord eller återkomstnivåer anges relativt medelvattenståndet, så att de ska kunna vara jämförbara över tid.