Skalor för vindhastighet

Innan det fanns vindmätare var man tvungen att uppskatta vindhastigheten genom dess verkningar över hav och land. Numera anger man vanligtvis vindhastigheten i meter per sekund.

I början av 1800-talet utformade den brittiske amiralen Sir Francis Beaufort en skala för att beskriva vindens styrka utifrån segelföring på örlogsfartyg och vindens verkningar. Beauforts skala antogs som standard i engelska flottan 1838, och växte sedan fram som en internationell standard.

Senare har man gjort motsvarande beskrivning av vindens verkningar på land.

När de lägsta effekterna med knappt märkbar vind har passerats börjar det bli intressant (jämför Beaufort-värdet med andra skalor i tabellerna nedan).

• 2 Beaufort: En vindflöjel (i gott skick) visar vindens riktning.
• 3 Beaufort: Vinden sträcker en vimpel, sätter blad och tunna kvistar i oavbruten rörelse.
• 4 Beaufort: Kvistar och tunna grenar rör sig. Damm och lössnö virvlar upp.
• 5 Beaufort: Mindre lövträd börjar svaja. Vågor med utpräglade kammar på större insjöar.
• 6 Beaufort: Stora trädgrenar sätts i rörelse. Det viner i telegraf- och telefontrådar (det är dock lite svårt att hitta några telegraftrådar idag).
• 7 Beaufort: Hela träd börjar svaja. Man går ej obehindrat mot vinden.
• 8 Beaufort: Kvistar bryts från träden och det börjar bli besvärligt att gå i det fria.
• 9 Beaufort: Mindre skador på hus. Rökhuvar och taktegel blåser ner.
• 10 Beaufort: Sällsynt i inlandet. Träd ryckas upp med roten, betydande skador på hus.

Ännu högre vindstyrkor är ovanliga i inlandet. Till sjöss förekommer de däremot. 11-12 Beaufort beskrivs med att "i sikte befintliga fartyg försvinner bakom vågbergen, havsytan i sin helhet täckt av vitt skum, som även uppfyller luften i sådan mängd, att sikten försämras".

Tabellen visar benämning på vindstyrkor.

Äldre vindskalor

Under meteorologins tidigare år på 1700 och 1800-talet användes flera olika skalor för vindstyrkan i Sverige. En sammanställning över dessa gjordes av C. J. Östman och publicerades 1928.

Före den 1 april 1976 använde SMHI i sjörapporterna mer detaljerade benämningar på vindstyrkorna.

En del av dessa kan man fortfarande stöta på i olika sammanhang, och därför kan det vara värt att presentera även dessa äldre benämningar.

Tabellen visar äldre benämning på vindstyrkor.

Kultje och kuling

I äldre litteratur hittar man ibland begreppet kultje. Det är precis samma sak som kuling. Båda uttrycken härstammar troligen från holländska.

Enligt beslut övergick SMHI till att använda kuling i stället för kultje den 1 januari 1956. Skälet var bland annat en anpassning till våra grannländers terminologi.

Chapmans och Jurins vindskala

Fredrik Henrik Chapman, en skicklig fartygskonstruktör, tog år 1779 fram en vindskala som fick stor användning i Sverige. Vindskalan byggde på fullriggarnas segelsättning vid olika vindstyrkor. Men denna vindskala fick aldrig någon större spridning utanför landets gränser. Chapman konstruerade även en handhållen anemometer (vindmätare) för att mäta vindhastigheten.

År 1723 ställde den engelska vetenskapsmannen James Jurin upp en femgradig vindskala som några år senare infördes i Sverige av Anders Celsius.

Skalor för tropiska cykloner och tromber

I modern tid har fler skalor tillkommit för att beskriva extrema vindstyrkor, till exempel Saffir–Simpson-skalan för orkaner och Fujita- och Torroskalorna för tromber.