Naturliga våtmarker

Våtmarker kan delas in i tre grupper: naturliga, anlagda och restaurerade. Naturliga våtmarker är sådana som förekommer naturligt i landskapet. De utgör ofta artrika naturmiljöer och bidrar till viktiga ekosystemtjänster. Det finns många typer av naturliga våtmarker och de flesta tillhör grupperna myrar och strandvåtmarker.

Naturliga våtmarker består av två huvudgrupper: myrar, som är aktivt torvbildande, och strandvåtmarker, som inte räknas som aktivt torvbildande. Torv består av delvis nedbrutna växtdelar och kan bildas i våtmarkers blöta, syrefattiga förhållanden där produktionen av växtbiomassa är snabbare än nedbrytningen. Utöver myrar och strandvåtmarker finns även några övriga naturliga våtmarkstyper.

Till myrarna räknas mossar, kärr och blandmyrar och till strandvåtmarkerna hör både limniska och marina strandvåtmarker.

Myrar

Myrar är våtmarker som inte påverkas väsentligt av ytvatten från sjöar, hav eller vattendrag. De började dyka upp efter senaste istiden när iskanten drog sig tillbaka och bildas på grund av att torv växer till. Nedbrytningen sker långsamt eftersom syre är en bristvara i blöta myrmarker. Det är först när torven kommer i kontakt med luftens syre som nedbrytning kan ta fart.

Skillnaden mellan olika myrar är relaterad till deras läge i terrängen, hur vattentillförseln sker samt näringsinnehåll.

Myrar delas in i tre klasser: kärr, mossar och blandmyrar.

Strandvåtmarker

Strandvåtmarker återfinns i gränsområden mellan öppet vatten och fastare land, vid stränder runt sjöar, hav och vattendrag. De är starkt påverkade av det närliggande vattnet; strandzonen är ett mycket föränderligt system med en vattennivå som ofta varierar. Miljön kännetecknas därför av balansen mellan torrläggning, översvämning, erosion och sedimentation. Till skillnad från myrar är strandvåtmarker inte aktivt torvbildande.

Vissa strandvåtmarker förblir översvämmade året om, andra översvämmas mer tillfälligt, och vissa utsätts bara för kortare perioder av torrläggning. Strandvåtmarker kan vara öppna eller skogbevuxna och har ofta höga värden av biologisk mångfald.

Torvbildning i strandvåtmarker

Strandvåtmarker saknar generellt torv eftersom nedbrytningen av organiska material går snabbt, på grund av större syresättning i strandvåtmarker än i myrar. Trots det kan viss mindre torvbildning förekomma, beroende på hur våtmarken ser ut. Torven bryts dock snabbt ner igen och blandas med sediment.

Limniska och marina strandvåtmarker

Strandvåtmarker belägna utmed sjöar och vattendrag kallas limniska strandvåtmarker, medan våtmarker vid havsstränder med salt eller bräckt vatten benämns som marina strandvåtmarker.

Övriga naturliga våtmarker

Övriga naturliga våtmarker inkluderar våtmarker som varken tillhör myrar eller strandvåtmarker. De har ingen torvproduktion och inget eller mycket litet torvdjup. Inom övriga naturliga våtmarker särskiljs två våtmarksklasser: öppen fuktig och våt mark samt skogbevuxen fuktig och våt mark.

Mänsklig påverkan på naturliga våtmarker

Våtmarker har haft olika betydelse för människor i olika tidsåldrar och under tiden före industrialiseringen var människans påverkan på våtmarksmiljöer liten. För de första bosättarna var våtmarkerna viktiga för fiske och jakt. När människan var boskapsskötare var våtmarkerna betydelsefulla som fodermarker.

Efter industrialiseringen ökade människans påverkan på våtmarker. I takt med att jordbruket byggts ut har mycket våtmark dränerats. I Mälardalen och Skåne har cirka 90 procent av våtmarkerna försvunnit genom markavvattning, för att skapa mer produktiv skogs- och jordbruksmark.

I början av 1900-talet drogs dikningar igång i stor skala, främst för att öka den skogliga produktiviteten. Det uppskattas att drygt en och en halv miljoner hektar våtmark har dikats i skogsbruket.

Ekosystemtjänster påverkas

Naturliga våtmarker tillhandahåller viktiga ekosystemtjänster. De kan bidra till rening av vatten, utjämning av vattenflöden i landskapet och till biologisk mångfald och produktion. Torvbildande våtmarker binder och lagrar även kol.

Ingrepp som dikning och dränering påverkar våtmarksmiljöers förmåga att tillhandahålla ekosystemtjänster negativt. Till exempel har det bidragit till stora utsläpp av växthusgaser.

I den svenska Våtmarksinventeringen (VMI), som är en av de mest omfattande kartläggningar av naturtyper som gjorts i världen, visade att endast 20 procent av de inventerade våtmarkerna var helt ostörda. Diken är den vanligaste ingreppstypen, följt av skogsavverkningar och vägdragningar.

Myrskyddsplan och Sveriges miljömål

Ett av Sveriges 16 miljökvalitetsmål är Myllrande våtmarker. Enligt målet ska våtmarkernas ekologiska och vattenhushållande funktion i landskapet bibehållas och värdefulla våtmarker bevaras för framtiden.

På Naturvårdsverkets hemsida kan du läsa om den plan som gjorts för de myrar som bör prioriteras för skyddsåtgärder samt använda kartverktyget Skyddad natur, där nationella skyddsformer och myrskyddsplanens områden ingår.

Läs mer om Sveriges Myrskyddsplan (naturvardsverket.se) Länk till annan webbplats.

Utforska kartverktyget Skyddad natur (naturvardsverket.se) Länk till annan webbplats.