Fronter

Fronter är de skarpa övergångszoner som kan finnas mellan olika luftmassor. De mest aktiva och betydelsefulla fronterna finns i anslutning till lågtryck.

På väderkartan ritas en front som en linje, denna linje åtskiljer alltså luftmassorna. En front kan vara praktiskt taget stillaliggande under flera dagar, detta kallas kvasistationär front, men vanligen förflyttar den sig i en viss riktning som bestäms av den rådande cirkulationen.

Om det är den varma luften som tränger undan den kalla, benämns fronten varmfront och om det är tvärtom är det en kallfront.

En frontpassage karakteriseras oftast av mulet väder och nederbörd. Dessutom innebär frontpassagen att en luftmassa ersätts av en annan, med andra egenskaper till exempel i fråga om temperatur, luftfuktighet och innehåll av luftföroreningar.

Varmfront, kallfront och ocklusionsfront

Varm- och kallfronter finns bägge två i anslutning till ett lågtryck. Då kallfronten rör sig snabbare hinner den ifatt varmfronten i ett äldre lågtryck och då bildas en ocklusionsfront.

Ocklusionsfronten kan ibland ha karaktär likande en varmfront och benämns då varmfrontsocklusion. Om den mer har karaktären av kallfront talar man om kallfrontsocklusion. Ocklusionsfronten kan också vara mer neutral till sin karaktär.

Vid en varmfront är det den varmare luften som avancerar framåt och tränger undan den kallare luften. En varmfront lutar så att varmluften kommer först fram på hög höjd men så sakteliga når varmluften också ner till marken.

Vid en kallfront är det den kallare luften som vinner terräng och pressar undan den varmare luften. Då kall luft är tyngre än varm kommer kylan först fram nära marken, men så småningom kommer även varmluften högre upp att trängas undan.

En front är alltså en gränsyta mellan två luftmassor. De fronter vi ser på kartan ovan är gränsytornas skärningar med jordytan. Högre upp i atmosfären ligger till exempel varmfronten framför de röda linjerna eftersom frontytorna lutar. Detta då den varma luftmassan glider upp över den kalla.

Varmfronten som i marknivå på kartan nyss passerat Stockholm ligger på hög höjd redan en bit in i sydvästra Finland.

Kallfronter av olika slag

Om man följer vädrets utveckling från dag till dag i media får man under loppet av ett år uppleva många kallfrontspassager, kanske i medeltal ungefär två i veckan. Snart får man då klart för sig, att den ena kallfronten inte är den andra lik.

De flesta kallfronter är rätt beskedliga. De ger sig exempelvis till känna genom en kortvarig regnskur eller snöby följd av en uppklarning, som medför lägre nattemperatur, men under sommarhalvåret ibland något högre dagstemperatur.

Om kallfronten kommer västerifrån, och det gör den oftast, i varje fall i södra Sverige, vrider vinden från en sydlig till en västlig riktning i och med att fronten passerar.

Själva ordet kallfront har ibland gett upphov till missförstånd. I tidningarna har man kunnat läsa om ”varma och kalla fronter”, men det är givetvis inte fronten som sådan som är varm eller kall – det är luftmassan bakom fronten.

Två olika varianter

Ju kallare den bakomliggande luften är i förhållande till luften framför fronten, desto större är sannolikheten för väderdramatik i anslutning till frontpassagen. Det gäller speciellt i två rätt vanligt förekommande fall.

I fall 1 håller varmluften emot, när kalluften tränger på i skiktet närmast marken. Då pressas den varma luften uppåt. Om då varmluften redan från början är instabil, eller om den blir instabil i och med att den rör sig uppåt och avkyls, kan det ge upphov till kraftig omblandning och därmed till molnbildning, regn- och åskskurar.

I fall 2 rör kalluften sig snabbast en bra bit över markytan, kanske på 2-6 km höjd, och när den kommer in över ett område, där varmluften ännu är kvar i det marknära skiktet, sätter omlagringen och omblandningen igång ungefär samtidigt i ett stråk parallellt med fronten. Man får i det fallet ofta kraftiga åskskurar och ibland riklig nederbörd , som inte alltid har den för fall 1 typiska skurkaraktären.