Is på älvar

Isläggning, islossning och istjocklek skiljer sig ofta mellan olika delar av ett vattendrag. Det beror på att det är olika processer som styr isläggningen på lugnflytande delar respektive starkt strömmande delar av vattendraget.

På lugnflytande delar av vattendrag sker oftast en lugn isläggning när det blir kyligare. På starkt strömmande delar av vattendragen bilas istället iskristaller i vattnet som så småningom kan bilda ett istäcke.

I norra Sverige isläggs större delen av vattendragen varje vinter. I södra Sverige är oftast de lugnflytande delarna islagda någon gång varje vinter, medan de starkt strömmande delarna endast isläggs vid riktigt kallt väder. 

Isläggning i lugnflytande vatten

När kylan kommer på hösten sjunker temperaturen i älvvattnet med lufttemperaturen ner mot noll grader. Isläggningen sker först på lugnflytande älvsträckor, som sel och dämningsområden. Där finns ett underkylt vattenlager i ytan där isen bildas, och något varmare vatten mot bottnen. Isen växer ut från stränder och stenar och täcker ofta snabbt stora delar av älven. Isen på lugnflytande delar av ett vattendrag är ofta jämn som på en sjö och under vintern växer istäcket till i tjocklek på liknande sätt som på sjöar.

Under mildare perioder under vintern kan älvvattnets temperatur stiga och isen gå upp i strömfåran. Detta är vanligt strax nedströms sjöar, eftersom vattnet där är varmare. På dessa sträckor sker oftast flera isläggningar och islossningar under vintern.

Isläggning i starkt strömmande vatten

När vattnet på starkt strömmande delar av vattendraget avkyls och blir nollgradigt, kan isen inte lägga sig eftersom vattnet ständigt är i snabb rörelse. Om det är minusgrader i luften, bildas iskristaller vid vattenytan som snabbt blandas ner i vattenmassan. Vattnet fylls av svävande iskristaller som kallas krav eller kravis. Kristallerna flockas ihop och flyter upp till ytan på platser där vattenhastigheten är lägre.

Närmast stränderna kan det bildas vanlig is, som emellanåt bryts loss och följer med strömmen. Där ytvattnet virvlar ner djupare, kan iskristaller fällas ut på bottnen och bilda bottenkrav eller bottenis. 

Vid stark kyla bildas en tjock issörja av kravis och lösa klumpar av bottenis och strandis. Där vattendraget är lugnflytande, mot stenar och i krökar, kan issörjan stanna och frysa till ett istäcke.  Vattendraget isläggs alltmer vartefter som istäcket successivt byggs på av mer issörja. 

I forsar och starkt strömmande älvsträckor sugs issörja ner under istäcket och bildar isdammar, som dämmer upp vattnet så att vattenståndet stiger uppströms. Stora mängder issörja och isdammar kan täppa igen vattenvägarna så att strömningen koncentreras till smala slingrande stråk.
 

Islossning i älvar

På våren när vattnet blir varmare, breddas och förlängs de isfria delarna av vattendraget. Längs stränderna bildas vakar av smältvatten från tillrinnande bäckar. Isen försvagas och isflak börjar brytas loss och driva med den ökande vattenströmmen. 

När isgången startar, bryts i snabb takt fler isflak loss och följer med vattenmassorna i delar eller slås sönder till issörja. Vid grund och holmar, eller mot fastare is längre nedströms, kan isen samlas ihop i isbröten. Vattenflödet hindras och vattennivån stiger uppströms. 

Så småningom lossnar isbröten och förs vidare med strömmen, för att åter fastna vid nästa hinder. När större isbröten eller isproppar bildas, kan områden kring vattendraget översvämmas av vatten och ismassor.